Oändliga fjällvidder...

En sak som ständig förundrar och som nog aldrig kommer att upphöra att beröra mig är de oändliga, orörda vidderna i våra nya Jämtländska hemtrakter. Avstånden är enorma i denna fjällglesbygd och naturen bjuder på storslagna vyer. Vägarna vindlar sig genom djup urskog till höga höjder och bitvis är utsikten helt häpnadsväckande då man blickar ut över magiska fjälltoppar och oändlig vildmark, ofattbara för en Hallänning som mig…

Vid slutet av vår lilla grusväg upphör bebyggelsen helt, därefter finns bara mil efter mil av renbetesland bortanför vårt älskade fjäll Ansätten. Inga bilvägar går dit, naturen är orörd och tiden går sin gilla gång utan funderingar på krig, debatter, skatteblanketter eller annat krångel & elände i det mänskliga livets snårskog.

Där rinner allt av en, tiden stannar och världen utanför upphör… Solen går upp, solen går ner, årstidernas cykel rullar kraftfullt på, en cirkel utan början och utan slut. I allt detta stora blir man liten, ödmjuk… Man inser också bedrövat att människan allt som oftast blivit en hus-katt som glömt hur man jagar, som glömt hur man överlever i den ursprungliga planen ifall alla bekvämligheter man tar för givna togs bort…

För mig är det vackra fjället Ansätten en ”hon”… Mäktigt tronar hon där sedan urminnes tider, som en drottning med sina mindre toppar som ödmjukt följe. Hon är full av visdom och kraft, allt har hon skådat, sett så många generationer och öden komma och gå… Så många månklara nätter som lyst upp henne, så många mäktiga norrsken som sakta smekt henne och så oändligt många soluppgångar som hyllat henne i eoner av tid. Kanske är det hon som har svaret på livets gåta om vad allt går ut på…

//Pernilla ❤️